Emma Oh!

Idag fyller älsklings-Timmy 1 år! Det om något är stort.

Hela staden såg ut som en saga. Dessutom var det mycket större än vad jag hade väntat mig! I min fantasi var Venedig ungefär som Visby storleksmässigt. I verkligheten var det en gigantisk labyrint fylld med kanaler, små palats och smala gränder.

Äntligen lite Emma i bloggen! Det har efterfrågats av en mycket kär läsare (and since I aim to please..).

Hur de tänkte när de gjorde San Marco-kyrkan? Too much is never enough! Väldigt vackert, väldigt Versace.

Att vara med fyra nyfunna kompisar i Kärlekens Stad varken så romantiskt eller idealiskt - vi ville se helt olika saker. Det slutade med att jag och Holland vandrade runt i gränderna, letade efter gömda skatter och drack varm choklad medan grabbarna hängde i turistkvarteren - Alla var helnöjda.

Venedig totalt: Fem av fem toasters, fantastiskt fint.

En puss, oj två – vänta, var det tre!? Kindpussarna ställer verkligen till problem för mig, det är lika jobbigt varje gång. Jag har i alla fall förstått att det är två som gäller i Italien nu. Fast det är inte mysigt att ha en främmande människa i ansiktet. Snälla, kan vi inte kramas istället?

Igår anlände äntligen de efterlängtade israelerna. När jag öppnade ytterdörren kände jag aromen av vattenpipa i kombination med pizza, väldigt exotiskt. Det visade sig att de båda unga herrarna är aspirerande doktorer. Vi drack arabiskt kaffe som smakade kardemumma och pratade musik. Tydligen måste jag börja lyssna på Laura Pausini för att lära mig italienska. Jag nickade bara och tänkte att det är något jag gärna skulle gjort, om det inte hade varit för det faktum att hon är ungefär lika dålig som Barbados. Däremot gillade de Timbuktu vilket känns mycket lovande.

Sen visade de mig 241 (tvåhundrafyrtioen) foton på Facebook. Kompisar, syskon och kusiner. Då tänkte jag att jag skulle visa lite bilder på mina vänner eftersom min familj inte är så aktiv på Facebook. Det går suveränt tills bild nummer fyra dyker upp utan att jag är förberedd. Det råkar vara en ganska ostädad bild på Felix och Love. Mina kära roomies ögon blir stora som tefat ”VAD har ni gjort här?” (Tror det är mer vattenpipa än alkohol för deras del). Jag känner mig superdum, säger att de bara är väldigt glada och byter spår. Semesterbilder; New York. En av killarna hugger direkt, pang på ”Jag tycker INTE om USA”. Försvarar mitt val av semester med att New York är en väldigt fin stad och att det inte är ett politiskt ställningstagande från min sida.

Till slut lyckades jag i alla fall reparera skadan genom att prata teknik och Apple (vilket verkade funka trots att det är ett amerikanskt varumärke).

Det här är min skola. Eller ja, ett litet etage högst upp i byggnaden. Mycket charmigt. Synd bara att den inte var skyltad lite bättre; Imorse kände jag mig som Harry Potter när han försöker hitta tågstationen första året på Hogwards. Jag frågade vilken gata skolan låg på, hittade gatan, gick på gatan. Fram och tillbaka, fram och tillbaka. Kom på att jag hade den exakta adressen i kalendern. Den hade jag självklart glömt "hemma". Frågade igen. Och igen. Ingen förstod varken vad jag menade eller sa.

Gav upp tanken att komma i tid (stort med tanke på att jag avskyr att komma sent), nu handlade det bara om att HITTA skolan. Jag började tro att allt var en bluff, att mina pengar hade blåsts in i ytterligare en av tusentals pizzerior. När jag hackade mig fram på italienska förstod jag en femtedel av svaret – att jag var på rätt gata, men ingen visste var skolan var. Jag visste inte om jag skulle gråta eller skratta, så jag skrattade i min ensamhet på gatan. Då började några italienare skratta med (eller åt) mig. Det kändes bra, tillsammans är man mindre ensam. Tillslut var det en trevlig man som ville att jag skulle bli hans engelska privatlärare (10 euro i timmen, jag överväger saken) som kunde visa vägen.

Då var jag 40 minuter försenad och hade vandrat runt i samma kvarter i över en timme. Efter att jag fått en liten utskällning på italienska (gjorde inget, jag förstod ju inte vad kvinnan sa) placerades jag i en grupp och dagens lektioner kunde börja. Totalt tre mycket givande timmar!